Om att gå till vetrinären
Igår gick jag till vetrinären. Med hunden. Inte mig själv. Än så länge.
Min hund heter Martin. Så när vetrinären skulle kalla in oss så ropade han Martin och mitt efternamn. Sedan kollade han sig förbryllat omkring i väntrummet. Där satt ju ingen kille som skulle kunna heta Martin. Så det var bara för mig att agera:
"Jaha, ehh det var vi det. Hej hej, och föresten är det hunden som heter Martin."
Martin skulle dagen till ära ta blodprov. Jag har lite svårt för sådant. Väldigt svårt. Jag svimmar. Jag påtalar lite diskret att jag har problem med prover varav vetrinären tycker att jag ska säga till om han ska hitta någon annan som kan hålla hunden då han är utbildad för att ta hand om djur och inte folk som svimmar.
Jag bestämmer mig för att öva på att inte svimma för minsta lilla sprutliknande situation. Håller krampaktigt fast i hunden, blundar och är antagligen ganska vit i ansiktet. Då tycker vetrinären att jag kan tänka på annat "typ glass eller någonting".
VAFAN! Ser jag ut som en människa som inte svimmar om jag börjar tänka på glass. Att glass är den stora distraktionen som kan bortleda mina tankar från vad som helst? Tack för den liksom...
Helt klart är att vetrinärer har humor, om än lite underlig!
Om att vara pigg på morgonen
Jag är verkligen inte morgonpigg på något sätt men av någon underlig anledning kan jag inte sova länge på morgonen när jag är bakfull. Det går bara inte. I vanliga fall gör det inte någonting. Det är bara att gå upp, ta en C-brus, lägga sig i soffan och glo på tv tills man orkar göra något vettigt.
I helgen hade jag dragit hem en stackare. Då blir det lite pinsamt. "Ja, du kanske inte märkte det igår men jag är Hurt-Märta som aldrig sover bort en morgon, går upp med tuppen och bakar sju olika sorters kakor innan han har slutat gala". Sov allt som allt kanske tre timmar innan jag vaknade med ett ryck. Dagen efter en riktig rödvinsfylla dessutom = dödens huvudvärk. En sådan bakfyllemorgon då man vaknar med ett "helvete, fa-an". En sådan morgon då man nästan börjar gråta för att man inte har något kaffe hemma. Vilket jag naturligtvis inte hade.
Den tappra människan gjorde sitt bästa för att sova vidare när jag stökade runt efter C-brus och kläder. Vilket kanske var bra men jag kunde ju inte gå och köpa kaffe medan han sov. Varför då kan man undra. Jo, jag har två hundar varav den ena med lätthet öppnar dörrar. Så om jag gått och handlat kaffe, människan vaknat och bestämt sig för att gå hem innan jag kom hem så hade han inte kunnat låsa dörren. En olåst dörr hade lett till att jag fått jaga dobermann över halva byggden. En icke lockande uppgift när man är bakis. Det var bara att vänta...
En timme senare fick jag gå efter mitt kaffe. Sedan var dagen räddad!
Min nuvarande plan är att sluta dricka på helger och bara dricka på vardagar. Vilket borde leda till att jag kan sova ut på helgerna och komma upp ur sängen med lätthet på vardagarna. Det borde hjälpa mot de mörklila ringarna under ögonen som annars matchar väldigt bra med läpparna efter en vinkväll.
Om omstart
Man kan ju undra varför man envisas med att ha en blogg när man inte ids uppdatera den. Det beror på att man (jag) i huvudet skapar en massa bra inlägg som måste delas med hela världen. Sedan när man väl sitter vid datoren så är allt borta. Ibland kan det vara så att man kommer ihåg allt men inte orkar uppdatera just då. När man väl orkar så är allt borta. Minnet är både kort och dåligt. Orken är bara sällsynt.
När det har gått lång tid så får man prestationsångest. Ska man uppdatera måste det vara med något riktigt jävla bra som kompenserar frånvaron. Något så riktigt jävla bra kommer man aldrig på och tiden går...
...Tills man tar sig i kragen och gör en omstart. Som nu! Helst ska man lova att uppdatera flera gånger om dagen och skriva om allvarliga samhällsproblem som VERKLIGEN gör en bekymrad.
"Föööölåååt för att jag inte uppdaterat på en hel dag. Nu startar jag om med nyladdade batterier. Jag vet att jag bara skrev om ytliga saker förut men nu ska jag verkligen skärpa mig för jag är en omtänksam människa som verkligen engagerar mig i världssituationen. Jag har åsikter om såväl världssvälten som växthuseffekten. Dessa kommer att vädras i min nya seriösa blogg."
Ehh...?
Det är inte mitt fel att jag inte uppdaterat på ett halvår. Nu startar jag om med samma gamla jävla batterier. Jag vet att jag bara skrev om ytliga saker förut och det ska jag fortsätta med för jag är en människa som verkligen engagerar mig i mig själv. Jag har åsikter om såväl mig själv som mina saker. Dessa kommer att vädras i mitt nya seriösa bloggförsök.
Härmed lovar jag följande:
*Jag kommer antagligen även forsättningsvis uppdatera max en gång i månaden.
*Jag kommer inte skriva om samhällsproblem ur tycka-synd-om-alla-som-egentligen-förtjänar-det-vinkel som alla seriösa vi-är-goda-människor-och-ska-rädda-världen-människor gör.
*Jag kommer skriva om mina egna jävla problem. Som gör mig bekymrad. Skulle det krocka med ett problem som är ett vedertaget "samhällsproblem" SÅ FINE! Då skriver jag väl lite om det också för att jag tycker synd om mig själv och !!OBS!! ingen annan.
*Kommer aldrig vara pretto. Dels för att min personlighet inte innehåller några sådana tendenser. Dels för att jag hatar sådana människor.
*Kommer inte visa bilder som jag tagit på mig själv i spegeln där jag poserar i allehanda moderiktiga kläder. Det kommer aldrig att hända för att om jag någon endaste gång skulle råka ha på mig något moderiktigt är det min lillasysters förtjänst (tvång) och det kan jag helt enkelt inte ta åt mig äran för.
*Ska göra mitt bästa för att inte vara ett cyniskt neggo.
Men jag lovar ingenting;)
Om krukväxter
För det mesta är det ganska lätt att överleva dagen. På något vis hittar man lite käk. Det brukar ju alltid finnas något att stoppa i sig, oberoende om man letar i sopkorgar eller delikatessdiskar. Ja, maten i sopkorgarna kanske inte förtjänar att kallas mat men den har nog hjälpt en del att överleva dagen. De flesta överlever ju dagen, iallafall i Sverige. Går man utanför landsgränserna och tittar på länder i till exempel Afrika kan man nog hitta fler fall där människor inte överlever dagen. Men det är ingenting procentuellt sätt om man jämför med hur många krukväxter som överlever dagen i mitt hem.
0%
En genomsnittlig livslängd på en krukväxt hemma hos mig är en vecka, beroende på hur vattenkrävande växten är. Kaktusar (kaktusar går väl inte att ha ihjäl tänker du, men jo det går, förklaring kommer lite längre ned) klarar sig längre än miniatyrrosor. Iallafall vintertid. Nu till våren har ett nytt problem uppdagats. Det har visat sig att det finns tre sätt att ha ihjäl blommor på. Inte bara två som jag trodde.
Jag har alltid varit skyldig till dråp och grovt vållande till annans död på mina krukväxter. Det är liksom inte meningen, det bara blir så. Jag glömmer bort att vattna, de törstar ihjäl. Jag har inte dödat dem direkt, utan indirekt genom utebliven handling. När jag märker att de är döda så vattnar jag för att få liv i dem igen. De flesta är stendöda och svarar inte på någon lung-hjärt-räddning i form av rotblöta. Andra växter har klarat torkan. Det brukar undgå mig så jag vattnar dem med. Dessa växter är växter som inte vill ha så mycket vatten (här kommer vi alltså till kaktusarna). De dör ofta under återupplivningsförsöken av de vatten-krävande växterna. Alla växter dör för att jag drar dem över en kam. Blomma som blomma liksom. Dessa två avlivningsmetoder har varit kända sedan jag började hålla mig med krukväxter. Ny över till det nya sättet att ha ihjäl en blomma på.
Det är så brutalt att jag knappt kan skriva om det. Mina växter inte bara dränks och torkas ihjäl. Nu steks dem även till döds. Mitt bästa blomfönster har visat sig vara en dödsfälla, death valley för växter, om våren. I det fönstret stod alla mina blommor, nu är bladen pulveriserade. Man kan inte kalla det dråp. Det är så utstuderat grymt. Ingen annan benämning än kallhjärtat, rått mord kan användas.
För ett tag sedan fick jag ärva en pellargon/pellagon/pelargon (vad heter blomfan egentligen?) av min farmor. Vid överlåtandet sa hon:
-Denna blomma är en stickling av min mormors blomma. Den sorten finns inte längre.
KUL! Jag den värsta blommördaren av alla fick ansvaret över en blomma som inte finns längre. Förutom min! Året innan jag fick den hade jag död på tio stycken likadana fast inte av lika ovanliga arter. Den sortens blommor trivs tydligen om de får övervintra i källaren. Så de fick övervintra i källaren. Sedan glömde jag bort dem, tills i juni, då hade de stått i källaren sedan oktober. De var stendöda. Jag drömmer mardrömmar om den där stackars pellargonen (eller hur det nu stavades) jag fick av farmor. Jag tänker på den varje dag, den har fått vatten och hör och häpna: den lever faktiskt...
...än så länge...
Antal blommor som procentuellt sett överlever dagen i mitt hem idag:
0.1%
Om mina läsare (obs kan innehålla skryt)
Jag är otroligt dålig på saker som är kräver något av mig. Typ skriva blogginlägg. Jag lovar mina två läsare att bättra mig. Här följer en presentation av mina läsare:
(hur många bloggare har lyxen att kunna presentera sina läsare, inte många. Tänk dig Blondinbella göra en läsarpresentation *spånar*
...Läsare tvåtusensjuhundrasextiotre: En glad tjej som jag tycker jättemycket om. Hon är VERKLIGEN toppen!
Läsare tvåtusensjuhundrasextiofyra: En glad tjej som jag tycker jättemycket om. Hon ÄR verkligen toppen!
Läsare tvåtusensjuhundrasextiofem: En glad tjej som jag tycker jättemycket om. Hon är verkligen TOPPEN!...
Hon skulle ha att göra i år med sina läsarpresentationer.)
Min betydligt kortare läsarpresentation (om de fortfarande läser då jag inte har uppdaterat på fyra månader):
Läsare ett: Min lillasyster. Hon läser min blogg för att hålla koll på att jag inte knarkar eller har tatuerat mig. Skriver jag att jag gjort något av dessa två saker skulle hon gå direkt till mamma och skvallra. Mamma skulle då göra mig arvslös till fördel för syster. Vem har sagt att ägna hela dagarna åt bloggkoll inte kan vara lukrativt?
Läsare två: En föredetta favoritklasskompis. Kollar min blogg när hon själv inte orkar uppdatera sin egen briljanta blogg ( www.justlikeasongbyblink182.blogspot.com). När hon ser att min blogg ligger fyra månader efter i uppdatering gentimot hennes fyra dagar slipper hon allt dåligt samvete, får förnyade krafter och kan skriva ett nytt fyndigt inlägg. Ibland klagar hon även lite stillsamt på mig över min brist på uppdatering, men hon menar det egentligen inte. När vi gick i samma klass tävlade vi om vem som kunde ligga efter med hemtentorna utan att ha gjort mindre än den andra. Vi var faktiskt ganska jämbördigt lata. Inte ofta man träffar en sådan jämlike. Vi finns, men vi är ena riktiga rariteter.
Om morgonmonster
Väckarklockan ringer sönder mina trummhinnor. Sambon vaknar inte av skiten. Han vaknar när jag slår till honom. Bäst för honom, vaknar han inte då så vaknar han inte alls, det skulle jag nog allt se till. Han går upp stänger av väckarklockan och säger:
-Anna, älskling, ska du inte gå upp nu?
Jag ryter tillbaka.
-Nej förihelvete, käften, jag försöker sova.
Sedan går jag upp. För jag måste ju upp till jobbet. Även om jag vill sova. Jag sätter mig upp i sängen, försöker klä på mig samtidigt som jag har täcket virat omkring mig. Vill inte släppa in någon kallluft alls, men det lyckas oftast inte. Att ta på sig deo är ett kritisk skede. Blir inte på bättre humör av det. Allt morgongrejande klaras av så tyst och långsamt som möjligt. Sambon har lärt sig att inte prata så mycket, framför allt att inte göra fel så mycket. Vilket är en konst då allt han gör på morgonen är fel enligt mig.
Om modeller
På catwalken stapplar tunna tonårstjejer fram. De är långa, tunna, har råttfärgat, matt hår, livlös kroppshållning och döda ögon. De ser ut som lik som någon väckt upp inför dödsgudtjänsten i julottan. Jag höll på att skita på mig där jag stod. De vinkar inte ens lite trevligt eller något. De bara vinglar till lite i slutet på banan, som om de tappar fotfästet för en sekund, och byter riktning.
Jag lockas inte köpa en tröja som sitter på en sådan. De ser ju inte ens glada ut. I all annan reklam ska alla se så glada ut (tänk städmedelsreklam), varför gäller inte det mode? Om jag ser en tröja på en liktjej blir jag inte särskillt attraherad av den. Ser jag samma tröja på en snygg, glad och rödrosig levande människa säger jag: ja tack! Man tror sig köpa en livsstil, det är det som är grejen med reklam, och inte fan vill jag köpa lik-livsstilen. Jag vill vara levande och glad.
OCH VINKA!
Om att vara sig själv
FUCK!
Jag är inte mig själv! Jag har varit deprimerad i ett halvår och nu är jag inte det. Shit, hur gör man då? Jag typ ler på olämpliga platser, till exempel tunnelbanan. Hur sjuk i huvudet tror folk inte att man är då?
"Där sitter hon och ler, undrar när hon kommer ta fram sitt automatvapen och meja ner alla?"
Hur behärskar man sig själv när man är glad? Jag har ingen aning. Jag försöker tänka på allvarliga saker, typ städning och barnmord. Det funkar inte, jag kan ju inte tänka på sådana saker när jag är glad.
Det är så pinsamt att sitta och le som en jävla idiot. Svenskar ska inte bete sig så. Det är inte lämpligt. Det passar sig inte. Det är bara amerikaner som är glada. För de vet inte bättre. Vi i Sverige har ju public service. Det är under vår värdighet att vara glada.
Jag sätter mig på bussätet, kniper ihop munnen till ett streck, matrat i mitt huvud spelas upp om och om igen;
*jag är inte märkvärdig, jag ska inte tro att jag är något, jag gör aldrig något bra, alla är så mycket bättre*
Ser jag ut som alla andra nu, passar jag in?
Om Vemdalsforum
Det är inte så att jag är skitglad över att kunna se tillbaka på en ur(kommer inte på ett tillräckligt positivt adjektiv) helg. Jag är deprimerad. På riktigt. Fan, ett helt år kvar!
Vemdalsforum är höstens höjdpunkt. Vi är ett gäng som har som tradition att åka upp från Stockholm till Vemdalen och festa järnet. Dansbandsforum is the shit. Fast jag dansade ingen styrdans. Eller jag försökte med min polare. Han var så jävla packad att han mest hängde på mig och dregglade i min nacke. Jag tröttnade när jag fick ryggskott.
Könsfördelningen var lite sned, sju pojkar och två flickor i samma stuga. Vi är alla kompisar sedan länge, så det finns inga problem med några sexuella anspänningar direkt. Tyvärr, måste jag nog säga. Vi två tjejer räknas inte som tjejer. Bara som lite mer pryda killar. Det har varit viftande pillivippar överallt. Pillivippskämt har haglat över mig. Jag känner mig totalt sönderpillivippad.
*I bastun tröcks ett antal vippisar upp mot glasrutan. Kul och intressant (ur forskningssynpunkt). Första gången.
*I bastun var det antal gånger korvgrillning kom på tal. (Fast det var mer frustrerande att ingen försökte på riktigt än att de upprepade sig.)
*När vi skulle klä ut oss var det självklart en socka på noga utvald plats som var utklädningen.
*Dansen på förfesten bestod av terrierjuckande mot den som däckat. Vad annars?
Jaja, det kunde man ju räknat ut innan man åkte, inget jag drömmer mardrömmar om direkt. Men man kan väl få flina lite över den totala överfixeringen.
Våra stuggrannar var norlänningar. Jag förundras över norrlänningars sätt att prata. Man kan inte ta illa upp. Någon slängde ur sig en kommentar om att jag väl kunde flasha lite av mitt högra (märk väl, inte det vänstra) bröst. Hade det varit en stockholmare hade jag dängt till personen i fråga. Hade det varit en göteborgare hade jag spytt. Nu var det en norrlänning. Det lät så charmigt att jag blev lite kär. Tänk en norrlänning säga att han ska slå ihjäl dig. Jag hade svarat; ja tack gärna. Slå ihjäl låter så hemtrevligt på norrländska. Själva innebörden kommer lite i andrahand.
En annan sak som är trevligt är att vara smålullig dygnet runt. Utan att anses vara alkolist. Bara lulla omkring i ett rosa skimmer, snacka lite här, skratta lite där och inte ha skräck över att kissa på okändas toaletter eller i skogen. Passar mig perfekt. Förutom såhär på måndagen. Alkohol är inte bra. Jag har inte bara läst det, jag har hört det också. Min mage håller på att hämnas och det är inte nådigt. Den som uppfann spoltoalett måste varit en omtänksam människa.
Det är skillnad på manlighet och manlighet har jag också märkt i helgen. Jag stod och filurade vid sidan av dansgolvet. Tänkte på lite annat, ungefär som vanligt. Mina kamrater stod och pratade omkring mig och allting var allmänt klockan-nästan-stängning-och-vi-är-egentligen-för-trötta-för-att-stå-upp. Plötsligt tar någon tag i mitt bh-band och klatchar till på ett mycket oangenämt sätt. Vänder mig om. Okänd gammal flinande gubbe. Allmänt ofräsch. Jag ger fingret och skiter i det. Tills det händer en gång till. Funderar på vad jag ska göra när jag ser min polare nicka lite diskret mot mig, han har sett vad som hänt. Till saken hör att min polare inte är så liten och inger rätt bra respekt när han spänner ögonen i folk. Jag tänkte att visst kan du få skrämmas lite och nickar i hemligt samförstånd. I mitt huvud ser jag den äckliga gubben ligga i en blodig hög och be om förlåtelse samtidigt som jag ostört kan smattra gummisnoddar mot hans känsligare ställen. Min polare går bort mot gubben. Sträcker på sig.
OCH TAR FRAM SIN LÅTSASPOLISBRICKA OCH SÄGER: HUR VAR DET HÄR DÅ? Jävla as. Här trodde jag att någon skulle slåss för att upprätta min heder. Men nej! Allt slutar med att fulgubben och min polare står och asgarvar tillsammans. Manligt... Jo, vissa tycker säkert att det är manligt att kunna lösa konflikter utan våld. Jag hade gärna sett en flygande tand eller två.
Appropå tänder så sitter tanden jag slog ut på forum för två år sedan fortfarande kvar. Det var det första min mamma frågade när jag kom hem.
Om att storhandla
Anna: Jag går och hämtar spaghetti så fixar du grönsakerna! (klart att han får fixa grönsakerna, det är ju skitjobbigt att plocka in dem i påsar och väga dem, mycket smidigare att bara ta en spaghettiförpackning och slänga i vagnen).
Sambo: ... (Hinner inte säga något eftersom jag piper iväg för att han inte ska hinna protestera. Slipat? Jag vet!)
Spaghettin ligger typ hylla mot hylla med grönsakerna så jag ansåg att vi inte skulle behöva göra upp om en mötesplats efter varuvalen. Dessutom så springer jag snabbt bland hyllorna och tar ingen hänsyn till pensionärerna medan sambon lunkar på i sakta mak och gör sig ingen brådska (det retar iofs livet av mig). När jag, efter att noga valt ett lagom billigt spaghettipaket (finns ju sjutusen att välja på), kommer tillbaka till grönsaksdisken finns där ingen sambo.
Min underläpp börjar att darra. Ögonen fylls till bredden med tårar. Sedan nyser jag! Det är så jobbigt att ha en nysning i "näsen", jag blir totalhandikappad av det. Nu måste jag göra upp en strategisk plan. Tänka logiskt. Vart skulle jag gå om jag vore min sambo? Svaret på den frågon är antagligen hem eftersom jag hade blivit skitsur av att vara tvungen att fixa grönsakerna. Tur att jag inte är min sambo, jag hade gjort slut med mifg själv för länge sedan. Fan, logiskt tänkande gick inte hem.
Planen blir istället att kuta omkring planlöst runt, runt i hela affären. Som är ungefär tvåtusen kvadratmeter stor. Bra plan! Tillslut har jag mött sjuttifem bekanta att hejja på, men ingen sambo. Jag beslutar mig för att återvända till utgångsläget: Grönsaksdisken!
Jag ställer mig mitt i avdelningen med armarna i kors. Demonstrativt. Hittar inte min sambo mig så kanske någon annan som kan bli min sambo gör det. Hoppas att den människan är rik. Och generös. När jag äntligen börjar tänka positiva tankar dyker han upp! Den jäveln har varit kamoflageklädd i och med en jacka med oranga fält på, sedan har han haft mage att stå vid apelsinerna. Hur ska man kunna hitta honom då?
Grönskarna då? Han hade bara hunnit välja apelsiner, det fanns ju ungefär sjutusen att välja på. Vi fick hjälpas åt att fixa grönsaker. Hjälpas åt. Ett uttryck som onda dagisfröknar och mamma tillsammans uppfunnit. Hjälpas åt! Fy fan!
Om tentaplugg
Man får de mest strålande ideér när man tentapluggar. Dessutom finns det ingen ände på alla de kreativa initiativ man tar. Nybörjarkurs i knyppling är inget jag skulle drömma om. Förrän jag tentapluggar. Egentligen är väl knyppling en ganska trevlig, ehh, vad det nu är, sport? För att inte tala om broderier. Lyckan av att ha klarat av sitt första korsstygn, föda barn är ingenting.
Hur vet man att det bor en tentapluggande student i huset?
Ledtråd: Kolla i hörnen.
Svar: Ja, precis. Det är rent! Inga dammråttor, inte ens under spisen.
Andra saker man kan göra när man tentapluggar är att planera studerna. Räkna hur många sidor man kan läsa i minuten. Beräkna hur lång tid pluggböckerna skulle ta att harva igenom. Ställa upp ekvationer med lunchpauser och troliga kisspauser. Göra om beräkningen en gång till ifall om man skulle råka titta på ett ord två gånger. Bli deprimerad över resultatet. Ge upp!
Är man ute i god tid kan man planera pluggandet ännu bättre. Slå ut antalet sidor på så många dagar det är kvar till tentan. Inse att man bara behöver läsa tjugo sidor per dag. Bli glad, lättad. Unna sig att hoppa över dagens läsning. Och morgondagens läsning. Äch, det är ju ingen brådska. Hoppa över veckans läsning. Dagen före tentan göra om beräkningen. Inse att man behöver läsa tretusen tvåhundra sjuttiotre sidor per dag. Ge upp!
En annan klassiker är att sitta med boken i högsta hugg och ha ångest över hur lite man kommer att kunna på tentan. Jag läser "bla bla världsbanken blabla makroekonomi bla bla", eller snarare det står så i ord, men det jag läser lyder "jag kommer inte klara tentan, jag kommer inte klara tentan, jag kommer inte klara tentan". Efter tjugo sidor är det följande jag kommer ihåg: jag inte kommer att klara tentan (gånger många gånger). Stod det verkligen så i boken? Är det verkligen profesionellt av läraren att rekommendera en sådan bok? Kommer jag inte att klara tentan?
Alla kan vara överens om det finns andra värden här i livet än att plugga till tentor. Jag kan räkna upp några bara sådär; Typ rensa avlopp, typ torka upp någon annans rödvinspya efter ett tairesturangsbesök, typ bli utskälld för någonting man inte har gjort eller typ dö.
På fredag ska jag skriva tenta. Idag skapade jag en blogg....
